Läs om Bhagalpur här.
Jag köpte silkesgarn från Bhagalpur redan
innan vi flyttade till Indien.
Den vackra bröllopsinbjudan.
Niklas behövde en lätt ansning innan vi åkte.
Leya tyckte det var spännande att åka tåg.
Kaninen Leya fick av sin morfar när hon föddes.
Röra med masala i strut-mannen.
Den efterlängtade gurkmannen.
Lopphotellet och den stolta parkeringsvakten.
Byborna var väldigt nyfikna på oss.
Vävstolarna står i gropar och herrarna
sitter på kanten av gropen när de väver.
Jag provade att väva, till vävarens förskräckelse.
Det gick inte så bra.
Men alla var väldigt intresserade av att se hur det gick.
Leya fick låtsasväva, så vi kunde ta ett kort.
Här bleker och färgar de garn.
Jag filmade en snutt när de blekte garnhärvor. Klicka här.
Leya tyckte det var roligare med kycklingar
och en söt getbebis.
Brudens familj hade dekorerat gatorna runt huset
med julgransglittertak.
Rahmani berättar om tussarsilket.
Läs mer om det här.
Fiberrester från saritillverkningen.
Tre blyga kvinnor kom och visade hur de spinner garnet.
Jag lyckades inte få till en millimeter.
Så svårt var det.
Så här underbara garner gör kvinnorna.
Bjöd på lite underhållning, men tjejerna tyckte nog
bara att jag var heltokig.
Leya tyckte vi babblade för mycket, så hon byggde sig en koja.
I ett litet rum jobbade den enarmade målaren
med att få klart prinsessängen.
Äntligen fick vi träffa Sharmain och resten av familjen.
Vi tittar igenom förlovningsalbumet.
Familjens bröllopspresent till Sharmain.
Haldin börjar. Sharmains mamma och moster smörjer in henne med
gurkmeja medan andra släktingar och grannar sjunger.
Läs mer om haldi-ceremonin här.
En glad blivande brud kvällen före bröllopet.
Hon har brurit den gula sarin i fyra dagar.
Klicka här för ett kort klipp från haldin.
Den här kvällen fick vi alla lite gurkmeja insmort i ansiktet.
Jag fick bjuda lite på mig själv och ge dem
en liten dans i den här fina sjalen.
Vi blev målade med henna av riktigt
konstnärliga tjejer.
Ett tådopp i Ganges kändes som ett måste när vi var så nära.
Den blinda, långnosade Gangesdelfinen höll till borta vid bron.
Läs mer här om delfinen och arbetet med att bevara arten.
Vi tittade in i ett ashram, som ligger på en höjd
med utsikt över Ganges.
Mehi, grundaren, var 101 år när han lämnade det här livet.
Bakom de här dörrarna finns en meditationsgrotta.
Familjen Nero är redo för att gå på bröllop.
Så här fina var våra hennamålningar på bröllopsdagen.
På husfasaden hade de satt upp blinkande
och snurrande lampor. Klicka här.
Än så länge är matsalen folktom.
Men på bottenvåningen råder kaos. Klicka här.
Fasttejpade rosor på väggarna.
Sharmain satt på ett bord i hallen och tog emot presenter.
Massor av presenter.
Sharmains mamma och moster i sina finaste saris.
Kvinnorna satt inne och tittade på en teve på samma tomma scen,
som vi, som satt uppradade på stolar utomhus.
Leya tyckte det var trist så hon drog igång en dans. Klicka här.
Efter ett par timmars väntan var det dags att äta
och nu var matsalen full av hungriga gäster.
Det saknades inte vapen på den här tillställningen.
Den här mannen såg ut som hämtad ur en actionrulle.
Romana, till höger och hennes mamma och systrar.
Tonårsflickorna sitter på rad i ett rum...
...och i rummet bredvid sitter tonårspojkarna på rad.
Efter ytterligare väntan spreds nyheten att brudgummen
var på väg på sin vita springare. Tyvärr hamnade vi i
ett smällarkaos, så vi fick aldrig se den romantiska ankomsten.
Klicka här så förstår du varför.
Äntligen intog brudgummen och imamen scenen.
Den här mannen rabbelsjöng namn i en kvart.
Då gav vi upp.
Sharmain var helt söndergråten, liksom sin mamma,
så det var med tungt hjärta vi lämnade bröllopet.
Efter två dagar fick vi träffa Sharmain och hennes man.
Det var en lättnad att se att de var kära i varandra
och att Sharmain kunde le igen.
Hon visade upp kjolen hon skulle bära på festen samma kväll.
Vi åt snacks på prinsessängen, som bars till brudgummens
föräldrars hem där de, enligt traditionen, skulle bo.
Sedan åkte vi till Sharmains föräldrar och tackade
för deras gästfrihet. Mamman är fortfarande mycket tagen.
Det är så här jag vill komma ihåg Sharmain.
Med ett stort leende på läpparna!
Här är Bajs och hennes man.
Men det var ett helt annat bröllop...
Kommentarer
Skicka en kommentar